För henne är är teatern en livvakt. Den surar inte. Den ger sitt liv för allmänheten. Den begrundar oss. Den gråter och skrattar i samma ljusa ögonblick. Den låter allt gå förlorat. Den låter känslan komma fram. Den upprättar vårt människovärde.  Den är ruelse, andnöd och befrielse. Den låter oss komma hem. Och det bästa av allt: den tar aldrig slut.

– Jag satt på tunnelbanan, på väg till Brunnsgatan, när jag fick mejlet om att stiftelsen Falstaffs ordförande Nils Spangenberg ville berätta något trevligt för mig. Så jag googlade stiftelsen, och kom till slutsatsen att jag kanske skulle få presentera och hedra pristagarna. Tanken att jag själv skulle få priset slog mig inte. För sådana tankar slår inte en människa, berättar Martina Montelius och fortsätter:

– När jag sedan ringde upp Nils, nu stående på Kungsgatan, på väg mot min lilla teater, fick jag luta mig mot en husvägg när sanningen gick upp för mig. Uppriktigt sagt har jag fortfarande inte till fullo insett att det är sant. Jag får ett pris. Det finaste av dem alla för en gudinnan Thalias tjänare. Min strakbenta själ är såsom nygräddad i ambrosia och sköljmedel. Allt tycks möjligt. Tacksamheten är oändlig. Glädjen som ett litet flygande barns. Och detta är mer än en skänk från ovan till just mig. Det är en påminnelse om att teaterkonsten är värd att fira!