Erik Holmström bad inte någon om lov när han grundade Malmö Dockteater – han bara gjorde det. Och nu går rännilar från hans underjord i Sofielund till hela Teatersverige.

Han är en vänlig orosande som vill kunna allt och göra själv. Storslagen scenkonst kan börja med en bit kartong och en liten sko kan ta sjumilakliv. Äventyrsfärden bär rakt in i hjärtmuskeln på både människor och samhälle.
Han låter oss stå i kulissen och se oss själva på scenen. Bristfälliga och drömmande, självsäkra och modlösa, på en gång fångna och trygga i vardagens vanor. Sett så, från sidan, kan allt som tycktes oss så förtroget plötsligt verka underligt och konstruerat. Som om livet kunde vara annorlunda.

Med barnets oförskräckta nyfikenhet plockar han isär urverket för att se hur kuggarna och hjulen fäster i varann. Sedan sätter han ihop mekaniken så att den tickar på ett nytt sätt.

Han är ingen förförisk illusionist – ingenting är dolt, allting ska synas. Desto närmare kommer vi de konstgjorda varelserna på scenen, sneda och vinda som vi själva.

I hans verkstad, hans laboratorium, blir scenkonsten lika oförutsebar och löftesrik som människan.