För henne är teatern häpnad, förfäran och skratt. Det naknaste språket, där det drömska kan avtäcka vakenhetens brutalitet.
Hon vet att människan har en fantastisk förmåga till medkänsla och en lika fantastisk förmåga till grymhet. Våldet därute finns också inne i dig. Själens förstörelse tar kropp i kroppen.
Hon följer efter hopplösheten tills den vänder. In i det mest kompakta tills sprickorna spricker upp. Hon är orolig utan ängslighet. Tvivlar, tveklöst. Gör sig till en främling för att bättre leva sig in. Söker det gemensamma men är skeptisk till pådyvlade gemenskaper. Står bredvid och tycker att vi är märkliga. Som hon.
Hon vet att teatern aldrig tar slut, den rivs alltid ner och byggs alltid om. Och vad är tillvaron? Samma mentala och kroppsliga röra. Men äkthet, trygghet och frid? Ja, det finns hos henne. Tilltro, beröring och ett snabbt leende.

– Jag känner mig så oerhört stolt och glad att jag tappar målföret. Som regissör är jag van vid att gömma mig lite i föreställningen, mitt arbete har alltid varit mitt tryggaste sätt kommunicera med omvärlden, men jag vill tacka varmt och innerligt. Ett pris betyder så mycket på så många sätt. Inte minst för att vi befinner oss i en tid som är svår för kulturen och Falstaffpriset påminner mig om att vi inte är ensamma. Sammanhanget ger styrka och fart framåt, berättar Natalie Ringler.